Kategori: Coolt

Vad vet du om armfotingar? Det finns nog ganska få som kan stoltsera med breda kunskaper om dessa, och såvida inte du är en av dem, så kanske du vill ta chansen att få veta lite mer om dem genom att läsa denna artikel.

Funnits i väldigt många år

Armfotingen är definitivt inget nytt djur. Det är ett djur som har funnits i flera tusen år, ja faktiskt till och med längre än så. De första armfotingarna levde redan under den geologiska period som kallades kambrium, vilket var en period som inträffade för mellan 541 miljoner år sedan och 485 miljoner år sedan. Detta innebär faktiskt att det är en av de äldsta, nu levande djurarterna, även om det naturligtvis är andra arter som förekommer idag, än de som levde för många miljoner år sedan. Idag finns det mellan 300 och 350 arter av armfotingen. Historiskt har det funnits många fler. Man känner till mer än 30 000 arter som tidigare har förekommit. Det är med andra ord ett djur med en mycket imponerande historia.

Vad är en armfoting?

I vanliga fall när man pratar om ett specifikt djur så utgår man från att publiken vet ganska mycket om djuret och hur det ser ut, men så är inte riktigt fallet med armfotingen. Det beror på flera olika saker. Dels beror det på att det som sagt är en typ av djur som varit betydligt mer utbredd förr än vad den är idag, dels beror det på att det är en djurtyp som de flesta av oss sällan kommer i kontakt med. Därför kan det vara på sin plats med en beskrivning av hur en armfoting ser ut och hur den lever. Faktum är att många inte ens vet huruvida djuret lever på land eller i vatten, något som vi ska reda ut nu.

Utseendemässigt är kanske musslan det djur som armfotingen i första hand påminner om, även om det finns tydliga skillnader. De båda djurtyperna lever i vatten och de har båda skal. Längre än så sträcker sig dock inte likheterna.

Armfotingen har två skal som är olika stora. Den är utrustad med ett fasthållande verktyg som kallas för pedikel. Den sticker ut genom hål i ett av skalen och det används för att hjälpa djuret att hålla sig fast vid ytor som till exempel en klippvägg i vattnet. Det kan även användas för andra syften, som till exempel att gräva i sanden om djuret önskar gömma sig. Armfotingen har ett organ som kallas för lofofor. Detta används till att filtrera både vatten och föda. Man filtrerar helt enkelt ämnen som kan ge näring ur vattnet. Ett mycket effektivt redskap.

Vanliga som fossil

Man har hittat gott om fossil från äldre tiders armfotingar på många olika platser i världen. En hel del av dem har återfunnits runt Gotland, och även i Skåne har det gått att finna en hel del fynd. Det är tydligt att den här typen av djur varit mycket vanligt förekommande i havet under stor del av vår historia.

Om du tyckte om att lära dig mer om armfotingar så kanske du även uppskattar inläggen om världens längsta djur – långsnöret eller det charmiga murmeldjuret.

De flesta har hört talas om Mayakulturen, men långt ifrån alla vet speciellt mycket om den. Det här är dock en långvarig och betydande del av världens historia, vilket gör att vi nu ska titta närmare på den.

En lång period

Under en väldigt lång period, närmare bestämt flera tusen år, fanns en ursprungskultur som kallades Mayakulturen. Mayafolket var egentligen flera olika urbefolkningar som delade kultur, åtminstone i så pass hög utsträckning att kulturen fick den gemensamma benämningen Mayakulturen. Platsen var Centralamerika, och Mayariket bredde ut sig över ett flertal av dagens länder, så som Mexiko, Guatemala och Belize. Den förklassiska perioden inleddes så tidigt som 2 000 år före Kristus.

Den förklassiska perioden

Mayakulturen kan delas upp i flera perioder, i och med att den sträckte sig över så många år. Förklassiska perioden var den första. Den påbörjades cirka 2 000 f. Kr. och sträckte sig till cirka 250 e. Kr. Man har hittat såväl keramik som byggnadsgrunder från den tidsperioden, och de tidigaste fynden gjorde man i Belize. På den tiden livnärde sig Mayafolket främst genom jordbruk, med stöd från kompletterande jakt och fiske. Man odlade främst majs och rotfrukter och bedrev byte med olika typer av varor.

Den klassiska perioden

Den klassiska perioden sträckte sig mellan cirka 250 e. Kr. och 900 e. Kr. Under den här perioden inträffade den så kallade Guldåldern. Jordbruket växte och utvecklades rejält. Ett flertal av storstäderna blomstrade under den här perioden. Dit hörde bland andra Tikal och Caracol. Fler och fler stora och viktiga arkeologiska platser växte fram. Strax utanför Tikal finns regionens äldsta Mayatempel, närmare bestämt i Uaxactun. Man var också framgångsrika när det kom till vetenskap. Man lyckades mycket väl med att använda astronomi för att förutspå årets längd, solförmörkelser och annat. Handel bedrevs på ett mycket framgångsrikt sätt, och man hade kontroll över många viktiga hamnar.

Den efterklassiska perioden

Mellan 900 e. Kr och cirka 1 500 e. Kr. pågick den efterklassiska perioden. Det var under denna tidsperiod som tillbakagången påbörjades för Mayakulturen. Många tempel och palats började förfalla och det restes inte längre några stenskulpturer som tidigare hade haft en så framträdande roll i kulturen. Befolkningen började minska markant i många av de stora städerna och många bosättningar övergavs.

Det är inte helt klarlagt hur det kom sig att Mayafolket upplevde en sådan tillbakagång och så småningom till och med fall. Det berodde troligtvis på en rad faktorer som alla påverkade utgången. Man tror bland annat att torka kan ha lett till svält, samtidigt som man tror att Mayariket kan ha råkat ut för olika sjukdomar och troligtvis även missväxt. Det finns även forskare som tror att en anledning kan ha varit att kaos uppstod när folket insåg att deras ledare faktiskt inte var de gudar som de hade trott att de skulle vara.

Vetenskapen

Inom Mayakulturen har alltid vetenskapen haft en betydande roll och Mayafolket har alltid varit kända för att vara mycket framgångsrika inom detta område. Man hade mycket goda astronomiska kunskaper och var väldigt skickliga på att tyda stjärnornas banor. Man förutsåg också solförmörkelser med otroligt god exakthet och började tidigt använda astronomin till hjälp för datering och många andra ändamål. Inom Mayakulturen användes en solkalender som hade 360 vanliga dagar samt fem extradygn. Man hade däremot inget skottår inom Mayakalendern, men i övrigt finns det alltså väldigt stora likheter med dagens moderna kalender.

Religiösa ceremonier i Mayakulturen

Religiösa riter hade en stor betydelse för Mayafolket. Man ägnade sig åt offerriter för att hålla gudarna vid gott mod, och utförde även en hel del kulthandlingar. Blodsoffer förekom och man var av åsikten att kungligt blod var det allra mest användbara. Det förekom att människor offrades till gudarna, även om så inte alltid var fallet.

Tempelruin i Tikal.

Fynd har gjorts på många platser

Efter Mayakulturens fall har man gjort mängder av intressanta fynd på många olika platser. Många av de arkeologiska lämningar som har gjorts har varit mycket imponerande. Några av de platser där fynd har gjorts är El Mirador, Caracol, Tikal, Tulum, Naranjo och Dos Pilas. Man har hittat allt från ruiner efter palats till lämningar efter hela byar. I Yucatan hittade man till exempel lämningar efter över 8 000 byggnader. En av dessa byggnader har blivit känd under namnet De sju dockornas tempel.

Intresserad av fler intressanta inlägg? Då kan jag rekommendera världens minsta länder eller vulkaner i Europa.

Det finns gott om imponerande, mäktiga vattenfall runtom i världen. Att säga exakt vilka som är de högsta är inte alltid helt enkelt eftersom det kan vara så att man mäter från olika punkter eller att man har olika standarder för hur höjden ska mätas. Jag listar därför några av de högsta vattenfallen utan att exakt specificera i vilken ordning de kommer.

Tre höga vattenfall

Angelfallen som ligger i Venezuela räknas som det allra högsta vattenfallet i världen. Även om det är svårt att hitta en enhetlig exakt höjd så är skillnaden mot de andra vattenfallen så pass stor att det känns tryggt att säga att detta är högst. Den totala fallhöjden brukar skrivas till någonstans mellan 975 och 980 meter. Vattenfallet finns vid berget Auyantepui. Först samlas vattnet uppe på berget för att sedan rinna mot kanten innan det slussas ut med rejäl kraft från hål i bergens vägg.

Angel falls (Angelfallen) i Venezuela räkna som det högsta vattenfallet i världen.

Iguazúfallen är ett annat högt vattenfall. Detta återfinns vid gränsen mellan Brasilien och Argentina. Fallens inre del kallas för Djävulsklyftan. Här är det inte bara höjden på fallen som är imponerande. Även bredden är enorm. Den totala bredden brukar sägas vara cirka 2,7 km.

Victoriafallen är kanske ett av de mest kända vattenfallen (Se bilden högst upp i inlägget). Detta vattenfall hör till Zambezifloden och det är vid länderna Zambia och Zimbabwe man hittar detta fall. Det är egentligen inte höjden som har gjort detta fall så känt. Den brukar skrivas till cirka 108 meter, men den totala väggbredden som fallet sträcker sig över är 1708 meter.

Andra sevärda vattenfall

Niagarafallen är ett av de vattenfall som flest personer känner till. Det har blivit känt över hela världen, men finns i USA. Niagarafallen är inte ett vattenfall, utan är som namnet antyder flera fall, närmare bestämt tre. Det är Horseshoe Falls som ibland också kallas Canadian Falls. Vattnet rinner här nedför en höjd på cirka 57 meter och en bredd på cirka 670 meter. En kilometer längre ned finner man American Falls och ytterligare lite längre ned ligger Bridal Falls. Något som är intressant att nämna är att det finns två städer med samma namn som ringar in vattenfallen. Båda städerna heter Niagara Falls, men den ena staden ligger i USA och den andra i Kanada.

Cascada de Castaño Overo är också ett av världens högsta vattenfall. Det är en glaciär som smälter nedför bergväggen vid den utslocknade vulkanen Tronador i Anderna. Klippväggen är någonstans mellan 300 och 400 meter hög, och vattenfallet är imponerande. Om man vill ta en titt på detta fall är det till gränsen mellan Chile och Argentina man ska bege sig.

I Indien finns ett annat högt vattenfall. Jogfallen består av fyra olika vattenfall, varav det högsta faller nedför en klippa som är cirka 253 meter hög. Det är stor skillnad på vattennivån beroende på om det är torr- eller regnsäsong. Under regnsäsong är det här ett otroligt kraftfullt vattenfall som verkligen är imponerande att skåda. Många tycker dock att det är nog så vackert att se vattenfallet när det rinner mer stilla.

Gillar du vattenfall ska du även läsa min lista över Sveriges högsta vattenfall samt specifikt om Njupeskär vattenfall.

Långsnöre eller Lineus longissimus som den också kallas är en maskart och tillhör gruppen slemmaskar. Långsnören kan bli upp till 50 meter, vilket innebär att de är världens längsta djur. Namnet ”longissimus” är latin och betyder ”längst”, och det passar väldigt bra till denna mask. Längden på masken kan dock variera beroende på om den är utsträckt eller sammandragen. Den kan även variera i färgerna brun, rödbrun eller svart, men ibland kan man även se ränder på den. Det som också är speciellt med långsnöret, bortsett från längden är att de har mellan 10 till 20 ögon, som går längs med huvudet. Munnen sitter lite längre ner ifrån huvudet, på kroppens undersida och har vita pigment. Man kan hitta lånsnöret i Sverige, Norge, samt i Storbritannien, där den trivs bäst längst kusten. I Sverige hittar man den främst längs med Bohusläns kust. Det finns också flera typer av slemmaskar som människan inte vet så mycket om, dock vet man att några är giftiga.

Långsnörets levnadssätt

Som ovan nämnts så lever masken vid kusten, på hårda bottnar på minst 10 meters djup. I andra länder lever de dock i grundare vatten. Maskarna brukar inte behöva gömma sig eftersom vissa kan vara giftiga. Med dess snabel fångar den bytena genom att kasta ut snabeln över bytet och långsamt för in det i munnen. Maskarna är alltså rovdjur och äter framför allt snäckor och andra maskar som havsborstmaskar. När maskarna känner sig hotade försvarar de sig genom att utsöndra ett slem som innehåller ett nervgift. Om en människa vidrör masken kan den känna en stickande känsla i handen.

Man vet inte så mycket om långsnöret idag

I dagsläget så vet man inte så mycket om långsnöret eftersom de inte finns på så många ställen på jorden. Det man dock vet att det är världens längsta djur och kan vara giftig. Eftersom det finns olika typer av slemmaskar så kan man inte heller vara helt säker på vilka som är giftiga eller inte. Däremot känner man direkt om det är en giftig mask eller inte om man vidrör den. Det är en lång, smal och slemmig mask helt enkelt, som kan utsöndra ett nervgift om den känner sig hotad. Långsnöre, liksom andra slemmaskar saknar segment och har en extrem förmåga att dra ihop, respektive förlänga kroppen. Även om långsnöre är det längsta djuret kan även dem variera i storlek, precis som vilken annan varelse som helst.

Undergruppen slemmaskar

Det finns som ovan nämnts många slemmaskar, närmare räknat cirka 1200 arter. Långsnöre har alltså väldigt många släktingar. Några av långsnöres släktingar är den röda julklappsmasken, samt brackvattensnemertin. Till skillnad från långsnöre så är de andra maskarna något mindre, men de kan däremot fortfarande vara giftiga. Den röda julklappsmasken till exempel har fått sitt namn eftersom den är röd och vit. Den påminner mycket om julen med dess rödvita färg. Den röda julklappsmasken är mest lik långsnöre till utseende och därför kan det vara svårt att skilja dem åt. Men det man ska ha i åtanke är att julklappsmasken är röd och vit – precis som jultomten.

Läs även Världens största djur och världens största svamp.

Världens största gnagare är kapybaran, eller vattensvin som den också kallas. Till utseendet liknar den ett stort marsvin, men till sättet påminner den mycket om en flodhäst. Den älskar vatten precis som flodhästar gör. Den är också en mycket bra simmare och drar sig direkt till vattnet om den känner sig hotad. Där den ligger gömd, med endast nosen synlig till dess att fienden är borta. Den kan dessutom klara sig under vatten i uppåt 5 minuter, utan att stiga upp till ytan. En kapybara kan väga upp till 60 kilo och ha en mankhöjd på upp till 60 centimeter.

Snabb trots sin storlek

Trots sin storlek kan den springa hela 35 kilometer i timmen, vilket är mycket för ett så stort och mastodont djur. Den lever upp till 10 år och hittas i Sydamerika. Genomsnittet blir dock 4 år. Kapybaran är en växtätare, som äter gräs på ett effektivt sätt, och kan tugga i sig även de kortaste grässtråna. Kapybaran är mest aktiv under skymning och gryning, vid varma dagar ligger den helst och svalkar sig en en vattenpöl eller liknande.

Kapybaran är ett socialt däggdjur

En kapybara lever inte ensam, utan de lever i stora grupper, med en alfahane i ledning. Alfahanen kan vara ledare för flocken i många år. Alfahanen väljs ofta i aggressiva strider, då de har en hierarki bland honorna och hanarna. Deras revir är oftast mellan 80 till 200 hektar stort. De markerar sina revir med en vätska från deras doftkörtlar, som sitter på näsan hos hanarna. Flocken består ofta mellan 10 – 30 individer, med både honor, ungar och andra hanar. Det finns som ovan nämnts dock bara en alfahane, då de andra hanarna är subdominanta.

Kapybarans föda

Kapybaran är som ovan nämnt en växtätare, men den äter i första hand gräs. Men det förekommer även att den äter vattenväxter, frukt, samt blad. Med tanke på kapybarans storlek så kan den äta upp till 3 kilo mat om dagen, i vuxen storlek. Vilket är nästan dubbelt så mycket som vad en normal stor hund äter per dag. Det är dock inget konstigt med tanke på att den kan bli mycket större än vad en hund kan bli.

Kapybara som husdjur

Det sägs att kapybaran är ett kärleksfullt husdjur, dock väldigt svåra att ta hand om. De är väldigt nyfikna och energiska. Man bör också tänka på att det är en gnagare och ha i åtanke att man möjligen kan få byta ut sina möbler med jämna mellanrum. Men som med alla husdjur så tycker dem om att utforska och busa. Det är därför kapybaran även påminner lite om en hund, men det är trots allt ett vilt djur och trivs givetvis bäst i naturen.

Kapybaran är hotad

Kapybaran är tyvärr mycket hotad då köttet anses vara mycket gott. Förr i tiden trodde man att kapybaran förväxlades med en fisk eftersom den levde mycket i vatten, och på den tiden fick man äta fisk under fastan. Än idag är den mycket hotad både för köttet, men också för skinnet. Man föder dessutom upp kapybaran i hägn, just för dess kött, men det förekommer också mycket jakt. Den är också mycket hotad på grund av skövlingen av regnskogarna.

Läs även världens största djur och om den smarta sengångaren.

En alligatorsköldpadda är en sköldpadda, som tillhör familjen huggsköldpaddor. En alligatorsköldpadda kan bli upp till 100 centimeter i kroppslängd och kan leva så länge som upp till 35 år. Alligatorsköldpaddan kallas också för alligatorsnappsköldpadda, och den kan väga upp till hela 100 kilo. Alligatorsköldpaddans främsta föda är fisk, men den kan även äta annan, så som alligatorungar, fåglar, samt ägg. Den är även en kannibal och kan alltså äta andra alligatorsköldpaddor. Alligatorsköldpaddan lever i Mississippifloden och delar miljö med alligatorer. Den trivs alltså i våtmarker, träsk och i varma miljöer. Det som är speciellt med denna sköldpadda är att den inte har några tänder, men den har däremot riktigt vassa käkar, som är formade som knivens egg. Med deras käkar kan de bita av till exempel en tjock gren, eller en kvast. Det betyder att den också kan bita av ett finger eller en tå om den så vill.

Alligatorsköldpaddan lockar till sig bytet

En alligatorsköldpadda ligger helt stilla och kan locka till sig sina byten, eftersom de kamouflerar sig bra mot botten. När fisken simmar förbi kan alligatorsköldpaddan locka till sig den med hjälp av ett organ som efterliknar en mask, så att fisken simmar rakt in i sköldpaddans gap, eftersom fisken tror att det är mat. Därefter hugger sköldpaddan fisken snabbt och får sin måltid. På natten kan den däremot smyga sig på fiskar som sover och även andra djur, så att den enkelt kan fånga dem.

Alligatorsköldpaddan lever med alligatorer i Mississippifloden

Som ovan nämnts delar alligatorsköldpaddan miljö med alligatorer och detta kan vara en av flera anledningar till varför den fått sitt namn. Dessutom har de en del gemensamt med alligatorerna. De har till exempel tåliga benplattor på ryggen, liksom alligatorerna, samt är mycket tåliga för skador. Detta kan också vara en anledning till att de delar miljö med alligatorerna.

Alligatorsköldpaddan är mycket aggressiv

Alligatorsköldpaddan är inte en sköldpadda man vill stöta på, eftersom den är mycket aggressiv. Om den känner sig hotad kan den med enkelhet gå till attack och som ovan nämnts kan den lätt bita av ett finger och/eller tå. Därför bör man inte reta upp denna sköldpadda. Den kan ses som en lugn simmare, men kan om den är i behov av det attackera, och det kan göra fruktansvärt ont om den får tag i ett finger eller en tå. Man bör alltså vara försiktig om man skulle stöta på denna alligatorsköldpadda.

Alligatorsköldpaddans försvar

De försvarar sig med sin mun och kan med ett hårt bett skrämma iväg inkräktare och dylikt. De är inte rädda och använder sig av extremt mycket styrka i sitt försvar. Den kan också dra ut halsen väldigt långt för att den ska nå bättre. Då får den också maximal effekt när den hugger sina inkräktare. Alligatorsköldpaddan kan också simma väldigt snabbt om den är i behov av det och kan alltså fly om den behöver. Men styrkan varierar mellan individerna och den simmar inte snabbare än andra sköldpaddsarter. De kan också försvara sig med sina långa och vassa klor om de är i behov av det, men munnen är alligatorsköldpaddans främsta vapen.

Läs även om världens snabbaste fisk och om valrossar.

Bild: Berguv eller bubo bubo.

Sveriges största ugglearter

En uggla är en fågelart och i Sverige finns det 11 ugglearter. Den allra största ugglan kallas berguv och den är inte bara störst i Sverige, utan över hela världen. Namnet uv kommer från det latinska ordet ”bubo bubo” och berguven är utspridd i hela Sverige, med undantag från de allra nordligaste delarna. Förr kunde man finna den så långt upp som i Karesuando, men det kan man tyvärr inte göra idag. Det som kännetecknar en berguv mest är tofsarna på öronen och dess brunspräckliga färg. En berguv kan bli hela 73 centimeter lång, väga uppemot hela 4 kilo och med vingarna utsträckta kan den bli hela 170 centimeter bred. Med tanke på detta är det inte jättekonstigt att berguven räknas till en av världens största ugglor.

Fåglar överlag kan bli mycket gamla och berguven är inget undantag. Den kan bli upp till hela 30 år gammal. I fångenskap har man till och med sett ugglor som blivit upp till 60 år gamla. Till föda äter berguven främst sorkar, harar, igelkottar och andra fåglar, men till kvällen äter de gärna en kråka. Berguven har ett så kallat ”tvåstavigt” läte. På sen vinter, intill våren så kan man höra hanarna sjunga i skogen med deras tvåstaviga stämma. Om vädret tillåter så kan man höra det så långt som hela 4 kilometer bort. När hanarna ska locka på honor så kan man istället höra ett skrovligt och skällande läte. När uggleparet sedan har funnit varandra så lever de tillsammans resten av livet.

Lappugglan

Till Sveriges största ugglearter hör också den så kallade lappugglan och det skiljer inte jättemycket i storlek mellan berguven och lappugglan. Lappugglan kan bli upp till 69 centimeter hög, kan väga upp till 2 kilo och med vingarna utsträckta kan den bli upp till 160 centimeter bred. Med andra ord räknas denna uggla också till en av Sveriges största ugglearter, även om berguven är något större. Lappugglan lever främst i större delen av Norrland, framför allt i Västerbotten och Jämtland. På vintern kan den dock dra längre söderut i jakt på föda. Liksom de allra flesta ugglor är även lappugglan mest aktiv på natten, då den jagar föda. En lappuggla har mycket bra syn och hörsel. Den är duktig på att överraska sina byten då de näst intill flyger ljudlöst med sina mjuka vingfjädrar när de är ute på jakt. Lappugglan äter främst smågnagare och näbbmöss.

Denna rovfågel gör sig inte besväret att bygga egna bon, utan de övertar andras redan befintliga bon. Där lägger honan upp till 5 ägg, som hon ruvar på i 30 dagar innan äggen kläcks. Ungarna kan börja flyga redan vid 2 månaders ålder och är väldigt självständiga vid ung ålder. Under häckningstiden vaktar ugglan boet aggressivt och försvarar det mot inkräktare. Lappugglan är annars en mycket fredlig uggla och är sällan rädd för människor.

Slaguggla

En annan uggleart som också är väldigt stor är slagugglan. Slagugglan kan bli upp till 62 centimeter lång, väga upp till dryga kilot och har ett vingspann på upp till 134 centimeter. Honan är större än hanen. Slagugglans favoritföda är sorkar, framför allt vattensork och åkersork, men de kan också äta groddjur och näbbmöss. Slagugglan kan man hitta främst i Norrland och mer söderut mot Dalarna. Däremot kan man inte hitta den i de nordligaste delarna av Norrland och i fjällen. Till utseendet påminner slagugglan om en annan uggleart som kallas kattuggla, men skillnaden är att den är något ljusare än kattugglan, samt att den har gul näbb och mörka ögon. Slagugglan är en uggla som sällan lämnar sitt revir och på vintern kan man höra dess revirrop, snarlikt en hunds ståndskall. Det lätet kallas komiskt nog för ”trollhunden”.

Passa även på att läsa inläggen om pirayor och hur man botar sin spindelfobi.

Bild: Njupeskär vattenfall

Sverige har mängder av spektakulära vattenfall, vissa lättillgängliga medan andra är lite svårare att nå. Höjden på vattenfallet kan vara lite svår att avgöra då man räknar på olika sätt men här följer en lista över några av de som anses vara de högsta.

Njupeskär

Beläget i Dalarna, omkring fyra mil från Särna, finner man vad som räknas som Sveriges högsta vattenfall – Njupeskär. Vattenfallet utgör en del av Fulufjällets nationalpark där du förutom detta spektakulära vattenfall också finner världens äldsta träd. Trädet är inte utmärkt då det inte bör besökas av alltför många människor men vattenfallet är möjligt att besöka året om och nås genom en två kilometers promenad. Vissa väljer att komma på vintern för att isklättra medan andra väljer varmare årstider då dånet från vattenmassorna och den friska luften lockar till en lång stunds stilla vila. Njupeskär är 125 meter högt med 70 meter fritt fall och består av tre vattenfall.

Fettjeåfallet

Fallet är beläget cirka 12 mil söder om Östersund och har en fallhöjd om 60 meter – ej fritt fall. Vattnet landar i en göl som känns som hämtad ur sagoboken. Du parkerar bilen cirka två kilometer från fallet och även om promenaden kan bjuda på ojämnt underlag bitvis är det ett besök att göra med hela familjen. Det finns rast- eller viloplatser längs vägen och vid fallet finns det också en eldstad.

Älgafallet

Beläget i norra Bohuslän, på gränsen mot Norge, är Älgafallet med sina 46 meter Sveriges tredje högsta vattenfall. Fallet besöks med fördel vår eller höst då vattenmängden är som störst och fallet är mer livligt och dramatiskt. Här finns fina vandringsleder och parkeringen är belägen en knapp kilometers promenad från vattenfallet.

Hällingsåfallet

Fallet är beläget vid Gäddede i nordvästra Jämtland, nära den norska gränsen och omkring 3,5 timmar med bil från Östersund. Fallet är 43 meter högt – ej fritt fall. Vattnet letar sig ned i en ravin, ansedd som Europas längsta vattenfyllda kanjon. I kanjonen råder det konstant dimma och besöker du fallet en solig dag kommer du med största sannolikhet att få se en skimrande regnbåge. Fallet kan vara svårt att nå vintertid men även sommartid kan den två kilometer långa promenaden från parkeringen vara tuff. Promenaden är dock väl värd att göra då de trollska skogarna bjuder till lugn och fina fikaställen.

Muddusfallet

Muddusfallet har en fri fallhöjd om 42 meter och är beläget i Muddos nationalpark omkring 30 minuter med bil från Jokkmokk i Norrbottens län. Muddos nationalpark är en del av världsarvet Laponia varför det finns mycket mer än vattenfallet att njuta av och vill du stanna ett par dagar finns det en jaktstuga vid fallet där du kan tälta. Bästa tiden att besöka Muddusfallet är i juni då vattenflödet är som starkast.

Tännforsen

Tännforsen räknas inte in bland de högsta fallen men räknas istället som det största. Fallhöjden är 38 meter medan bredden är 60 meter och med vårfloderna passerar omkring 400 kubikmeter vatten fallet varje sekund! Tännforsen är en del av Indalsälven och är beläget omkring två mil väster om Åre. Parkeringen är belägen inte långt från fallet och på platsen finns också resturang och butik. Tittar du på gamla bilder av fallet kan du se en stor sten mitt i det, en sten som fått namnet Björnstenen efter en björn som en gång i tiden skulle korsa fallet men fastande mitt i. Stenen finns inte kvar idag då den år 1992 helt plötsligt lossnade.

Läs även inläggen om: Sveriges högsta byggnader och världens högsta träd.

Sengångaren

Att se en sengångare för första gången är förbryllande. Det första som slår en är att däggdjuret ter sig både märkligt och långsamt, nästan som om att det vore inställt på slow motion. Så vill sengångaren också hellre befinna sig uppe i trädkronorna. En av anledningarna är att sengångaren är en växtätare som nästan uteslutande favoriserar de gröna och lockande bladen, från favoritträden, Cecropia. En annan anledningen är att sengångaren, precis som man kan tro, behöver en sömn som är värt sitt namn. Det lilla djuret sover nämligen riktigt gott uppe bland trädens grenar, och att slarva med skönhetssömnen är inte aktuellt. När sengångaren är skyddad bland bladverken rör den sig som en trädkung, (dock långsamt), i träden.

Tre korta

• Tack vare sina väl tilltagna och krökta klor, kan sengångaren hänga timvis uppe i träden, och då gärna sovande med huvudet hängande ned.
• Sengångarna har det så arrangerat, att de har både skafferi och sovplats på en och samma plats.
• Sengångaren har den mindre smickrande benämning, håriga trögdjur.

Levnandssätt

Sengångaren som lever mitt i regnskogen bör vara förberedd när regnet kommer. Därför är det så fiffigt anordnat, att sengångares päls växer uppåt. Tack vare det så rinner regnvattnet av djuret, trots att sengångaren oftast hänger upp och ner. Sengångarens päls utgör också en skyddsmekanism, då den tjocka pälsen ger ett visst skydd, de gånger de ändå faller ner från träden.

En sengångare måste tidigt lära sig att marken inte är en bra plats för en sengångare. Trots det så måste de sköta sina toalettbesök nere på marken. Tack och lov så gör djurets långsamma ämnesomsättning, att sengångaren endast behöver gå ner från träden ungefär en gång i veckan för att bajsa och kissa. Efter avklarade behov så gör sig en sengångare, klokt i att snabbt, (nåja), klättra upp bland träden igen. En sengångare lever tryggast bland grenarna, och de gånger en sengångare överväger att förflytta sig, kanske för att hitta nya träd, så sker det om möjligt trädvägen. Onödiga besök på markplan är inte aktuella.

God simkunskap

Förutom vid toalettbesök, så sker också parning och ibland trädbyten, på marken. Vid behov av längre förflyttningar så använder sengångaren sin goda simkunskap, något som djuret behärskar med en hastighet, (läs långsamhet), som vi människor. Det är tur att det långsamma djuret har skapat en pakt med fjärilslarver, parasiter och gröna alger, som bildar ett slags naturligt kamouflage för sengångaren. Med tanke på att sengångardjuret inte kan springa ifrån tänkbara fiender, så gäller det att inte hålla sig synlig mer än högst nödvändigt. Kanske de kraftiga och långa klorna är anledningen, till att djuret alls vågar sig ner på marken.

För en varelse som lever i träden, är det viktigt att säkra grenarna. Därför anlitar sengångaren flitigt sitt utmärkta luktsinne. Med det kan djuret avgöra om en gren är murken, eller om den faktiskt är tillräckligt stark för hålla till sin skönhetssömn. Förutom luktsinnet, så är sengångarens övriga sinnen sämre rustade. Vare sig synen eller hörseln är något att skryta med. Inte heller tycks den lilla svansbiten göra någon nytta. I det lilla runda huvudet sitter ögonen glest placerade, och de extra nackkotorna i nacken medför att huvudet kan vridas nästan hela vägen runt. Kanske denna vidsträckta vy kan kompensera för sengångarens dåliga syn?

Levnad och fortplantning

Sengångarna delas upp i tvåtåiga och tretåiga och tretåiga sengångare. I stora drag påminner de om varandra, men exempelvis så äter de tvåtåiga ibland lite frukter eller ryggradslösa djur.

På många sätt kan sengångarna liknas vid reptiler eftersom de både har låg metabolism och är växelvarma. Sengångarens temperatur kan växla 10 grader upp eller ner, och likt ödlor kan de tillgodo sig de varma solstrålarna.

En sengångare föds efter en dräktighet på 6 till 12 månader. Vid födseln är djuret mycket litet och den nytillkomna börjar sina dagar med att klamra sig fast i moderns päls. Den lilla sengångaren dias under någon månad, innan kosten sedan inriktas på blad.

Sengångaren blir mellan 58-70 cm och väger omkring 4-9 kilo. De unga honorna blir könsmogna efter 3–4 år, medan hanarna blir det lite senare.

En sengångare lever ca 12 år i frihet.

Andra spännande djur att läsa om är förstås valrossen och murmeldjuret.

Achatina – afrikansk jättesnigel

Världens största snigelart

Världens största snigel kallas Achatina, men är mer känd för namnet afrikansk jättesnigel och kan bli upp till hela 30 centimeter lång. Det är ungefär lika stort som en liten katt. De större sniglarna kommer oftast från Afrika och så även denna snigelart. Skalet på den afrikanska jättesnigeln kan bli 25 centimeter i diameter. Den afrikanska jättesnigeln lever framför allt på vegetabilisk föda så som växter, frukter och grönsaker. Men det är viktigt att den även får i sig kalk för tillväxtens skull. Den trivs bäst i temperaturer mellan 22-23 grader och vill helst inte ha det för fuktigt. En afrikansk jättesnigel blir normalt mellan 5-10 år gammal.

Snigeln är en så kallad hermafrodit, det innebär att den är tvåkönad. Trots det så krävs det fortfarande två sniglar för att de ska kunna fortplanta sig. När de ska para sig ser det ut som om de omfamnar varandra och ena snigeln skjuter en pilliknande sticka in i den andra snigeln. Sniglarna måste vara minst 6 månader gamla för att kunna para sig, samt i någorlunda jämn storlek. Man har märkt att de inte verkar kunna para sig om det skiljer mycket på sniglarnas storlek. Efter parningen kan snigeln lägga mellan 50-1000 ägg som är cirka 4 millimeter stora. Beroende på temperaturen så skiljer äggkläckningen mellan 5 – 21 dagar. När snigelungarna föds är skalet nästan genomskinligt och väldigt mjukt, som efter ett tag får sin rätta färg och hårdnar.

Mördarsnigeln

Det finns många olika snigelarter, bara i Sverige finns det cirka 20 stycken. Den mest välkända är den så kallade mördarsnigeln. Den är oftast mörk, nästintill svart med en röd frans nedtill. Denna kan dock variera i färgerna, nästan svart till orange. Mördarsnigeln är ingen populär snigel i Sverige då den är mest känd för att förstöra trädgårdar och dylikt. Egentligen heter den spansk skogssnigel, som inte låter lika brutalt som mördarsnigel.

Mördarsniglarna är kannibaler och man tror att det är därifrån namnet mördarsnigel kommer. Mördarsniglarna håller sig nära varandra och det är också på så sätt som man kan anta att det är en mördarsnigel eftersom det annars är svårt att lista ut det enbart på utseendet, då den lätt kan förväxlas med svart eller röd skogssnigel. Mördarsniglarna kan bli mellan 7-15 centimeter långa och är täckta med slem. Denna snigel sprider sig mycket snabbt och varje år har man problem med att de förstör människors trädgård. Man försöker därför undvika spridning av dem genom att försöka ha ihjäl en del. De tar sig oftast fram själva, men ibland så får deras ägg åka snålskjuts på andra djur. På så sätt sprider de sig ännu snabbare och till nya platser.

Fortplantning och spridning

Liksom den afrikanska jättesnigeln är även mördarsnigeln en hermafrodit. Men parningen skiljer en del. Antingen så utbyter sniglarna spermier med varandra som är det vanligaste sättet. Men mördarsnigeln kan faktiskt också befrukta sig själv och det är också en till orsak till varför de sprider sig så fort. Det räcker alltså med en enda snigel, alternativt att ett ägg kommer till en ny plats, för att snigeln ska kunna föröka sig och sprida sig. Mördarsnigeln lever dock inte så länge, vilket i och för sig kan vara positivt i och med att den förökar sig så snabbt. Vanligtvis blir snigeln runt ett år gammal och brukar dö i oktober. Men de unga sniglarna överlever vintern genom att gräva ner sig på cirka 10 centimeters djup under marken. Först till våren kommer de fram och fortplantningen börjar direkt. Eftersom den sprids snabbt finns den utspridd i hela Sverige, man har till och med hittat några uppe vid norrlandskusten.

Du har väl inte missat världens största djur och världens största svamp?