Narvalen lever i Norra ishavet, runt Ryssland, Kanada och Grönland. De kan leva upp till 50 år och den mest förekommande dödsorsaken är kvävning när de hamnat under havsis. I hundratals år har valen varit en primär föda bland inuiter på Grönland och i Kanada.
Narvalen är inte utrotningshotad, men det råder ändå jaktförbud på narvalen. Däremot gäller det inte fullt ut för folkgruppen inuiter. De har egna restriktioner, men de skiljer sig åt mellan inuiter i Kanada, Grönland och Alaska.
Narvalen lever i flockar och äter fisk
Narvalen håller sig till flockar på vanligtvis fem och tio valar, men uppemot 20 har upptäcks i enstaka fall. Det är inte ovanligt med flockar bestående av enbart unga hanar, eller det motsatta med grupper av nyblivna mammor som tar hand om sina kalvar tillsammans. Vanligtvis mixas så småningom dessa typer av grupper för att senare bilda större och blandade flockar.
Narvalen äter primärt bläckfisk, fisk och kräftdjur. När valen jagar kan den dyka ända ned till 1 000 meter från havsytan och stanna upp till 15 minuter.
Mysteriet kring narvalens horn
Narvalen kännetecknas främst av sitt så kallade horn, till sådan grad att den i bland kallas havets enhörning. Faktum är att hornet inte alls är ett horn, utan en jättelång tand som växer genom överläppen rakt ut framför valen. Det är framför allt hanarna som får en horntand, men på runt 15 % av honorna växer det också ut en. På honorna är horntanden generellt mycket mindre. Vid väldigt enstaka fall har det påträffats en hane med två horn.
Tanden är lite annorlunda (förutom den extrema längden) på så sätt att den inte innehåller någon emalj. Den är i stället fylld med miljontals nervtrådar. Exakt hur narvalen använder tanden eller hornet är än i dag på många sett ett mysterium. Vad forskare har kommit överens om är att den inte har någon direkt överlevnadsfunktion, eftersom honorna generellt inte har något horn och faktiskt lever längre än hanarna.
En tidig teori var att hanarna använde horntanden för att strida med varandra där den alltså skulle vara ett slags vapen. Den teorin har dock avfärdats på grund av att ingen forskare någonsin har hittat skador på narvalar som kan ha uppkommit genom en sådan “svärdstrid”.
Andra teorier är att tanden underlättar jakt och ätande för valarna, där den skapar lufthål genom islager, eller bara som en utmärkande statussymbol. Det sistnämnda var länge den ledande teorin – alltså att horntanden visade att narvalen var stark och således hade ökad chans för reproduktion.
I dag tror forskare att nervtrådarna i narvalens tand har flera funktioner utöver statusegenskapen. Det har till exempel observerats att valarna har använt horntanden för att paralysera eller slöa ned fisk, vilket gör det lättare att fånga föda. Forskare har också kunnat se hanar använda det som ett kommunikationsmedel där de gnuggar tänderna mot varandra, vilket sätter igång nervsignaler till hjärnan. De utbyter helt enkelt information om något, troligtvis tips om var det finns föda eller varningar om eventuella hot.
Läs även om världens största valar samt spännande information om flodhästar.