Österrikes högsta berg

Österrike är ett av Centraleuropas mest välbesökta länder. Hit kommer människor från hela Europa och resten av världen för att ta del av kulturen och historien. Men en annan stor anledning till varför Österrike lockar många turister är för dess fantastiska natur. I Österrike finns det ett flertal bergskedjor som lockar turister året om. Det finns många berg som är värda ett besök. Men i det här inlägget har vi valt att fokusera på de högsta. I följande text få du en kort genomgång om Österrikes högsta berg.

Grossglockner

Grossglockner är namnet på Österrikes allra högsta berg. Berget har en höjd på hela 3 798 m över havet. Glaciären i området kallas för Pasterze. Berget är beläget i östra alperna och ligger i det område som kallas för Östtyrolen. I området finns det nationalparker där du kan vandra för att njuta av omgivningen och naturen. Har du riktigt tur får du även se djur. Det finns flera vägar att välja bland för dig som söker dig till Grossglockner. Du kan åka bil, motorcykel, buss eller vandra beroende på vilket färdmedel du föredrar. Du kan upptäcka området på egen hand, men det finns även möjlighet till guidade turer. Förutom att du kan njuta av naturen finns det flera alternativ för dig som är ute efter ett äventyr. Du kan till exempel prova på paragliding. I området finns det ett flertal restauranger där du kan mätta din hungriga mage eller släcka törsten.

Grossglockner
Bild på Grossglockner

Wildspitze

Österrikes näst högsta berg heter Wildspitze och mäter 3 768 m över havet. Du hittar berget i det område som kallas för Tyrolen vilket ligger i den västra delen av Österrike. Ordet Wildspitze betyder ungefär vit bergsrygg. Berget har två bergstoppar och är omgivet av glaciärer och just glaciärerna är något som lockar många bergsklättrare. Förutom att området är populärt för bergsklättring så lockar den vackra naturen vandrare för att inte nämna skidåkare på vintrarna. Kring berget finns det många skidbyar vilket betyder att det finns stora möjligheter till boende. Det finns även ett flertal restauranger i området.

Wildspitze
Bild på Wildspitze.

Weißkugel

Weißkugel, eller Weisskugel som det uttalas är namnet på Österrikes tredje högsta berg. Detta berg ligger beläget i sydtyrolen och mäter 3738 m över havet. Berget ligger på gränsen mot Italien och dess italienska namn är Palla Bianca. Berget har hela 4 bergsryggar och lika många glaciärer vilket gör att området är särskilt populärt för de som gillar isklättring. Men hit kommer många också för att vandra. I området finns det ett flertal hotell och vandrarhem att välja bland. Dessutom finns det många restauranger.

Großvenediger

Därefter kommer berget Großvenediger på sina 3662 m över havet. Großvenediger finns i distriktet Politischer Bezirk Lienz som ligger i Tyrolen i mitten av landet. Großvenediger ligger bara 300 km från huvudstaden Wien. Bergstoppen är täckt av glaciärer och är en del av nationalparken Hohe Tauern. Großvenediger har sedan flera hundra år tillbaka lockat bergsklättrare. Men det är också ett bra område att vandra i. Det finns ett flertal hotell, stugor och vandrarhem i området för dig som vill upptäcka området under flera dagar.


Passa även på att läsa om världens högsta träd samt världens högsta vattenfall.

Tidvatten, ebb och flod

tidvatten

Tidvatten är en märklig företeelse som uppstår regelbundet, och att det uppkommer beror på solen och månens dragningskraft på vår jord. I Sverige har vi inga stora tidvatten, längs med Västkusten blir det bara ett par decimeter högre, och längs med Östersjön endast ett par centimeter. Vattnet som kommer från tidvattnet kommer från Atlanten och fortsätter genom Engelska kanalen och in i Nordsjön. Det är först och främst månens gravitation som orsakar tidvatten, men månens gravitation har inte samma kraft över hela jorden. Tidvatten beror alltså på olikheter i den sammansatta kraften av den gravitationskraft som finns mellan månen och jorden som befinner sig över havsytan.

Många tror att tidvatten har med själva kraften att göra eller jordens rotation, men tidvatten beror på deras omväxlingar över jordens rymd. Det finns två olika sätt som gör att tidvattenkrafterna utövar inflytande på jorden. Den gravitationskraft som solen ger och påverkar jorden är betydligt större än de gravitationskraft som kommer från månen. Eftersom solen ligger avsevärt längre bort från jorden än vad månen gör, blir gravitationsfältets olikheter mindre på jordens olika platser. På så sätt blir solens inverkan på tidvattnet endast hälften av den gravitationskraft månen ger.

Solens påverkar tidvattnets höjder

De olika månfaserna som finns beror på solens, månens och jordens skiftande placeringar i förhållande till varandra, och påverkar också tidvattnets höjd. De krafter som skapas av månen, kan solens krafter förstärka eller dämpa. När det är ny- eller fullmåne är månen och solen placerade i en linje med både varandra och jorden. När solen och månens krafter samarbetar bildas springflod. Om solen och månen är belägna i en rät vinkel gentemot varandra och i förbindelse till jorden, motverkas deras krafter och blir till nipflod. Det är vid nipflod som tidvattnets höjder blir som lägst.

Ebb och flod

Vattenytan stiger ända tills högvatten har uppnåtts när det är flod, och vid ebb blir vattnet till den lägsta nivå eller lågvatten som det även kallas. Tidvattenhöjd är den nivåskillnaden som är mellan hög- och lågvatten, när det däremot gäller tidvattnets amplitud, då är det höjden och minskningens i ställning till medelvattentillståndet som gäller. När det gäller vattentillståndet på Västkusten varierar det med omkring 40 centimeter när det är ebb eller flod, medan i Östersjön är det bara några centimeter som skiljer mellan ebb och flod. När det är stora väderförhållanden som ibland råder, kan vattnets nivå stiga eller sjunka, och då mest på Västkusten.


Ebb & flod

Jordens rotation kring sin egen axel i förhållande till månen är den rörelse som inverkar mest på tidvattnet. Ett månvarv är nästan 25 timmar och under den tiden kretsar jorden runt sin axel. Inom samma tid kommer en bestämd plats på jorden att under två timmar befinna sig på en linje, där månens gravitation kommer ha den största effekten, och det är där som högvatten uppstår. Likadant är det med lågvatten, det uppstår också vid två tillfällen, men då ligger jordens bestämda plats vinkelrät till den linjen som ligger mellan månen och jorden. Den här typen av tidvatten innebär en skillnad på sex timmar mellan låg- och högvatten, och är den sorten av tidvatten som är vanligaste i Sverige, och även på de flesta positioner på jorden.

Om du gillade inlägget om tidvatten kanske du även vill läsa om planeternas ordning i solsystemet.

Vad är en solförmörkelse och hur uppstår den?

solförmörkelse

En solförmörkelse är ett fenomen som uppstår när månen helt eller delvis hamnar mellan solen och betraktaren nere på jorden. Detta resulterar i dels att en skugga kastas över jorden, och dels den karaktäristiska mörka sillhuetten av månen som döljer solen. Den senaste totala solförmörkelsen som har uppstått i Sverige var 1954, och nästa beräknas ske 2126 – men partiella solförmörkelser förekommer oftare.

Så uppstår en solförmörkelse

Solförmörkelser uppstår relativt ofta – de förekommer någonstans på jorden cirka två till tre gånger per år, men de går inte att ses överallt ifrån. Anledningen att de inte förekommer oftare än så är att det krävs att jorden, månen och solen måste befinna sig i en rät tänkt linje för att fenomenet ska kunna ske, och att månens omloppsbana runt jorden lutar något jämfört med jordens omloppsbana runt solen.

När jorden, månen och solen trots detta hamnar i en rät linje kastar månen en skugga över jorden – och om du som betraktare befinner dig inom den skuggan så får du uppleva en solförmörkelse. Beroende på var exakt du befinner dig så kan det upplevas som en total förmörkelse – där månen helt täcker solen från ditt perspektiv – eller en partiell förmörkelse, där den täcker en del av solen.

Anledningen att månen kan blockera hela solen trots att de skiljer så mycket i storlek kommer sig av att solen är 400 gånger större än månen, men också befinner sig 400 gånger längre från jorden än vad månen gör. Detta resulterar i att de från jorden sett ser ut att vara lika stora – och månen kan därmed täcka för solen för en betraktare på jorden. Detta är en ren slump, men resulterar i att vi kan få uppleva ett vackert naturfenomen som annars inte hade varit möjligt.

Betydelse och effekt på människor och djur

I gamla tider har solförmörkelser uppfattats som ett tecken på att domedagen är nära eller att något annan negativ händelse nalkas, men i verkligheten har solförmörkelser ingenting med övernaturligt att göra. Det finns inte heller något belägg för att fenomenet ska ha några negativa effekter på människor – förutom möjligtvis förvirring för de som inte är medvetna om att en solförmörkelse är på väg och plötsligt möts av mörker mitt på dagen. Vissa djur kan också bli förvirrade av solförmörkelser och tillfälligt tro att det är kväll och att solen har gått ned – vilket lättast kan observeras på fåglar.

Så observerar du en solförmörkelse säkert

Solförmörkelser är vackra och fascinerande naturfenomen, och det är därmed många som vill passa på att se den när en fullständig eller partiell förmörkelse sker i närheten – eller till och med reser för att kunna se en solförmörkelse när den inträffar någon annanstans än vid hemmet. Detta kan vara trevligt, men det är viktigt att tänka på att du kan skada synen och till med orsaka blindhet om du tittar direkt på solen med bara ögat – även vid en total förmörkelse. Vanliga solglasögon är inte heller tillräckliga – men det går att köpa speciella solglasögon som är särskilt utformade för att användas vid solförmörkelse, som låter dig titta upp mot solen utan att riskera skada på ögonen.


Läs även om Planeternas ordning i vårt solsystem samt lär dig vad en supermåne är för något.

Världens största hästar

Det finns många som anser att hästar är stora djur, och det är de generellt också. Visst finns det små ponnyraser som inte kan klassas som stora av någon, men de flesta hästar är ändå robusta och relativt stora djur. Vissa är dock större än andra, och här ska vi titta på vilka raser som är de allra största.

Shirehästen – världens största häst utan konkurrens

Shirehästen är en arbetshäst som ursprungligen kommer från England. Mankhöjden på dessa hästar kan förstås variera, beroende på om det är en hingst eller ett sto, men även på individnivå. Det förekommer att dessa hästar har en mankhöjd på runt 2 meter, även om de flesta är något lägre. Viktmässigt är de också imponerande. De väger vanligtvis cirka ett ton, vilket gör att det verkligen är stora, robusta och kraftfulla djur. Rasen har haft sitt nuvarande namn sedan 1800-talet, och har haft ett flertal olika huvudsysslor. Gemensamt för de flesta hästar av denna ras är att de är mycket snälla, vilket naturligtvis är en fördel när det handlar om så stora djur.

Shirehästen är en arbetshäst som ursprungligen kommer från England.
Shirehästen

Ardenner – en kraftfull arbetshäst

Ardennern är en stor och kraftfull häst som använts till skogsbruk och jordbruk men faktiskt även i helt andra sammanhang. För flera hundra år sedan användes ardennerhästar ofta som artillerihästar. Förutom att de är starka, är de även lugna och stabila i lynnet, vilket gjorde att de passade utmärkt i stridsmiljöer där det var viktigt att hästarna bevarade sitt lugn. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta gällde den ursprungliga ardennern. På senare århundraden har en ny ras, den svenska Ardennern, vuxit fram. Dessa hästar har varit vanliga i Sverige under det senaste århundradet, och är det än idag. Hingstarna har en mankhöjd på upp till 165 cm, medan ett sto vanligtvis är några centimeter lägre över manken.

Ardenner – en kraftfull arbetshäst
Ardenner

Clydesdale – en ras med skotskt ursprung

Clydesdale är en stor hästras. Dess mankhöjd ligger vanligtvis mellan 163 och 183 cm, vilket är mycket imponerande. Denna ras kommer från Skottland och den har främst använts som gårdshäst samt som draghäst. Den är robust och stark, och är dessutom lätt att känna igen tack vare de vita tecken som brukar förekomma såväl i ansiktet som på benen. En häst av rasen Clydesdale är vanligtvis lugn och harmonisk och mycket lätt att ha att göra med.

Brabanthäst – ett vackert kallblod med rötterna i Belgien

Brabanthästen kan bli riktigt stor. Faktum är att världens största häst, en bjässe som bar namnet Big Jake, var av denna ras. Även om mankhöjden vanligtvis ligger runt 165 – 175 cm, kan alltså enskilda individer bli betydligt större. Brabanthästar är vanligtvis väldigt trevliga och stabila. De jobbar gärna hårt, och har historiskt sett använts i strid, på grund av dessa egenskaper. Numera är dessa hästar främst använda som brukshästar. De är starka och trivs bra med att bli satta i arbete, vilket gör att de fungerar utmärkt inom såväl jordbruk som skogsbruk. De flesta hästar av denna ras är antingen fuxar eller rödskimlar. De har ett rejält hovskägg som bidrar till deras imponerande yttre.


Läs även om världens längsta djur och den största hundrasen.

Alligator – fakta om alligatorer

fakta om alligatorer

Du har säkert hört talas om alligatorer, men om du bor i Sverige har du förmodligen aldrig sett en ute i naturen, om du inte varit utomlands och skådat en där. De lever fritt i Sydamerika, de södra delarna av Nordamerika och i Kina. Med andra ord väldigt långt från svenska vatten.

Storlek och föda

Långt ifrån alla vet hur stor en alligator är, hur den ser ut och vad den äter. Därför ska vi titta lite närmare på sådant här, för att ge en större förståelse för hur en alligator faktiskt ser ut och hur den livnär sig.

Först och främst kan det vara bra att känna bra att känna till att det finns två olika typer av alligatorer; den amerikanska och den kinesiska. Den amerikanska är den större av de två. Den blir ibland upp till 5 meter lång och kan väga så mycket som 350 kg, även om det även förekommer att den väger mindre. Det finns dock även större exemplar. Såvitt man känner till har den största påträffade amerikanska alligatorn varit så lång som 5,8 meter lång. Den kinesiska varianten är som nämnts mindre. Den brukar bli drygt 2 meter lång och väger vanligtvis cirka 45 kg.

Vad äter alligatorn?

Vad äter då alligatorn? Här är det storleken som avgör. Alligatorns ungar är små och brukar vanligen äta insekter, fisk och maskar. När den blir större blir det dags för annan föda. Då blir det till en början fåglar och sorkar, men så småningom även större djur som exempelvis hjortar. Det händer även att alligatorn äter mindre reptiler. Det händer att alligatorer attackerar svartbjörnar och i vissa fall även pantrar. Det visar med all tydlighet vilken kraft den här typen av djur besitter. Den kan även attackera människor men det sker vanligtvis bara om den blir skrämd och känner sig trängd. Den betraktar inte människan som potentiell föda, så när den går till attack beror det normalt sett inte på att den är på jakt efter mat.

Så lever alligatorn

Den amerikanska alligatorn finns i de södra delarna av Nordamerika och då främst i Florida och Louisiana. Den finns även i Mississippi och Alabama samt i Georgia, men då i betydligt mindre utsträckning. Den finns även i Sydamerika. Den kinesiska alligatorn förekommer, som namnet antyder, i Kina.

Alligatorn lever i träsk, sjöar och våtmarker och de bidrar med en hel del till naturen, därför att de hål de skapar ger näring till växtligheten under de perioder då det är torrt. Alligatorn har också en reglerande effekt på djurlivet i de områden där de lever.

Fortplantning

När man pratar om hur alligatorn lever är det naturligtvis även intressant att titta på hur den fortplantar sig. Vanligtvis inleds parningsperioden i april och under sommaren är det vanligt att den bygger nästen av växter, löv och lera. Alligatorn lägger där sina ägg och ser efter dem till dess att de kläcks. Alligatorn tar under en lång period hand om sina ungar, faktiskt under flera års tid.

Läs även inläggen om Alligatorsköldpaddan och världens största djur.

Fakta om armfotingar

armfotingar

Vad vet du om armfotingar? Det finns nog ganska få som kan stoltsera med breda kunskaper om dessa, och såvida inte du är en av dem, så kanske du vill ta chansen att få veta lite mer om dem genom att läsa denna artikel.

Funnits i väldigt många år

Armfotingen är definitivt inget nytt djur. Det är ett djur som har funnits i flera tusen år, ja faktiskt till och med längre än så. De första armfotingarna levde redan under den geologiska period som kallades kambrium, vilket var en period som inträffade för mellan 541 miljoner år sedan och 485 miljoner år sedan. Detta innebär faktiskt att det är en av de äldsta, nu levande djurarterna, även om det naturligtvis är andra arter som förekommer idag, än de som levde för många miljoner år sedan. Idag finns det mellan 300 och 350 arter av armfotingen. Historiskt har det funnits många fler. Man känner till mer än 30 000 arter som tidigare har förekommit. Det är med andra ord ett djur med en mycket imponerande historia.

Vad är en armfoting?

I vanliga fall när man pratar om ett specifikt djur så utgår man från att publiken vet ganska mycket om djuret och hur det ser ut, men så är inte riktigt fallet med armfotingen. Det beror på flera olika saker. Dels beror det på att det som sagt är en typ av djur som varit betydligt mer utbredd förr än vad den är idag, dels beror det på att det är en djurtyp som de flesta av oss sällan kommer i kontakt med. Därför kan det vara på sin plats med en beskrivning av hur en armfoting ser ut och hur den lever. Faktum är att många inte ens vet huruvida djuret lever på land eller i vatten, något som vi ska reda ut nu.

Utseendemässigt är kanske musslan det djur som armfotingen i första hand påminner om, även om det finns tydliga skillnader. De båda djurtyperna lever i vatten och de har båda skal. Längre än så sträcker sig dock inte likheterna.

armfotingar - bild

Armfotingen har två skal som är olika stora. Den är utrustad med ett fasthållande verktyg som kallas för pedikel. Den sticker ut genom hål i ett av skalen och det används för att hjälpa djuret att hålla sig fast vid ytor som till exempel en klippvägg i vattnet. Det kan även användas för andra syften, som till exempel att gräva i sanden om djuret önskar gömma sig. Armfotingen har ett organ som kallas för lofofor. Detta används till att filtrera både vatten och föda. Man filtrerar helt enkelt ämnen som kan ge näring ur vattnet. Ett mycket effektivt redskap.

Vanliga som fossil

Man har hittat gott om fossil från äldre tiders armfotingar på många olika platser i världen. En hel del av dem har återfunnits runt Gotland, och även i Skåne har det gått att finna en hel del fynd. Det är tydligt att den här typen av djur varit mycket vanligt förekommande i havet under stor del av vår historia.

Om du tyckte om att lära dig mer om armfotingar så kanske du även uppskattar inläggen om världens längsta djur – långsnöret eller det charmiga murmeldjuret.

Kapybara – världens största gnagare

Kapybara - kopplar av på gräset

Världens största gnagare är kapybaran, eller vattensvin som den också kallas. Till utseendet liknar den ett stort marsvin, men till sättet påminner den mycket om en flodhäst. Den älskar vatten precis som flodhästar gör. Den är också en mycket bra simmare och drar sig direkt till vattnet om den känner sig hotad. Där den ligger gömd, med endast nosen synlig till dess att fienden är borta. Den kan dessutom klara sig under vatten i uppåt 5 minuter, utan att stiga upp till ytan. En kapybara kan väga upp till 60 kilo och ha en mankhöjd på upp till 60 centimeter.

Snabb trots sin storlek

Trots sin storlek kan den springa hela 35 kilometer i timmen, vilket är mycket för ett så stort och mastodont djur. Den lever upp till 10 år och hittas i Sydamerika. Genomsnittet blir dock 4 år. Kapybaran är en växtätare, som äter gräs på ett effektivt sätt, och kan tugga i sig även de kortaste grässtråna. Kapybaran är mest aktiv under skymning och gryning, vid varma dagar ligger den helst och svalkar sig en en vattenpöl eller liknande.

Kapybaran är ett socialt däggdjur

En kapybara lever inte ensam, utan de lever i stora grupper, med en alfahane i ledning. Alfahanen kan vara ledare för flocken i många år. Alfahanen väljs ofta i aggressiva strider, då de har en hierarki bland honorna och hanarna. Deras revir är oftast mellan 80 till 200 hektar stort. De markerar sina revir med en vätska från deras doftkörtlar, som sitter på näsan hos hanarna. Flocken består ofta mellan 10 – 30 individer, med både honor, ungar och andra hanar. Det finns som ovan nämnts dock bara en alfahane, då de andra hanarna är subdominanta.

Kapybara - vid varma dagar ligger den helst och svalkar sig en en vattenpöl.

Kapybarans föda

Kapybaran är som ovan nämnt en växtätare, men den äter i första hand gräs. Men det förekommer även att den äter vattenväxter, frukt, samt blad. Med tanke på kapybarans storlek så kan den äta upp till 3 kilo mat om dagen, i vuxen storlek. Vilket är nästan dubbelt så mycket som vad en normal stor hund äter per dag. Det är dock inget konstigt med tanke på att den kan bli mycket större än vad en hund kan bli.

Kapybara som husdjur

Det sägs att kapybaran är ett kärleksfullt husdjur, dock väldigt svåra att ta hand om. De är väldigt nyfikna och energiska. Man bör också tänka på att det är en gnagare och ha i åtanke att man möjligen kan få byta ut sina möbler med jämna mellanrum. Men som med alla husdjur så tycker dem om att utforska och busa. Det är därför kapybaran även påminner lite om en hund, men det är trots allt ett vilt djur och trivs givetvis bäst i naturen.

Kapybaran är hotad

Kapybaran är tyvärr mycket hotad då köttet anses vara mycket gott. Förr i tiden trodde man att kapybaran förväxlades med en fisk eftersom den levde mycket i vatten, och på den tiden fick man äta fisk under fastan. Än idag är den mycket hotad både för köttet, men också för skinnet. Man föder dessutom upp kapybaran i hägn, just för dess kött, men det förekommer också mycket jakt. Den är också mycket hotad på grund av skövlingen av regnskogarna.

Läs även världens största djur och om den smarta sengångaren.

Alligatorsköldpadda – fakta

alligatorsköldpadda

En alligatorsköldpadda är en sköldpadda, som tillhör familjen huggsköldpaddor. En alligatorsköldpadda kan bli upp till 100 centimeter i kroppslängd och kan leva så länge som upp till 35 år. Alligatorsköldpaddan kallas också för alligatorsnappsköldpadda, och den kan väga upp till hela 100 kilo. Alligatorsköldpaddans främsta föda är fisk, men den kan även äta annan, så som alligatorungar, fåglar, samt ägg. Den är även en kannibal och kan alltså äta andra alligatorsköldpaddor. Alligatorsköldpaddan lever i Mississippifloden och delar miljö med alligatorer. Den trivs alltså i våtmarker, träsk och i varma miljöer. Det som är speciellt med denna sköldpadda är att den inte har några tänder, men den har däremot riktigt vassa käkar, som är formade som knivens egg. Med deras käkar kan de bita av till exempel en tjock gren, eller en kvast. Det betyder att den också kan bita av ett finger eller en tå om den så vill.

Alligatorsköldpaddan lockar till sig bytet

En alligatorsköldpadda ligger helt stilla och kan locka till sig sina byten, eftersom de kamouflerar sig bra mot botten. När fisken simmar förbi kan alligatorsköldpaddan locka till sig den med hjälp av ett organ som efterliknar en mask, så att fisken simmar rakt in i sköldpaddans gap, eftersom fisken tror att det är mat. Därefter hugger sköldpaddan fisken snabbt och får sin måltid. På natten kan den däremot smyga sig på fiskar som sover och även andra djur, så att den enkelt kan fånga dem.

Alligatorsköldpaddan lever med alligatorer i Mississippifloden

Som ovan nämnts delar alligatorsköldpaddan miljö med alligatorer och detta kan vara en av flera anledningar till varför den fått sitt namn. Dessutom har de en del gemensamt med alligatorerna. De har till exempel tåliga benplattor på ryggen, liksom alligatorerna, samt är mycket tåliga för skador. Detta kan också vara en anledning till att de delar miljö med alligatorerna.

alligatorsköldpadda under vattnet

Alligatorsköldpaddan är mycket aggressiv

Alligatorsköldpaddan är inte en sköldpadda man vill stöta på, eftersom den är mycket aggressiv. Om den känner sig hotad kan den med enkelhet gå till attack och som ovan nämnts kan den lätt bita av ett finger och/eller tå. Därför bör man inte reta upp denna sköldpadda. Den kan ses som en lugn simmare, men kan om den är i behov av det attackera, och det kan göra fruktansvärt ont om den får tag i ett finger eller en tå. Man bör alltså vara försiktig om man skulle stöta på denna alligatorsköldpadda.

Alligatorsköldpaddans försvar

De försvarar sig med sin mun och kan med ett hårt bett skrämma iväg inkräktare och dylikt. De är inte rädda och använder sig av extremt mycket styrka i sitt försvar. Den kan också dra ut halsen väldigt långt för att den ska nå bättre. Då får den också maximal effekt när den hugger sina inkräktare. Alligatorsköldpaddan kan också simma väldigt snabbt om den är i behov av det och kan alltså fly om den behöver. Men styrkan varierar mellan individerna och den simmar inte snabbare än andra sköldpaddsarter. De kan också försvara sig med sina långa och vassa klor om de är i behov av det, men munnen är alligatorsköldpaddans främsta vapen.

Läs även om världens snabbaste fisk och om valrossar.

Sveriges största ugglor

Sveriges största uggla - berguv
Bild: Berguv eller bubo bubo.

Sveriges största ugglearter

En uggla är en fågelart och i Sverige finns det 11 ugglearter. Den allra största ugglan kallas berguv och den är inte bara störst i Sverige, utan över hela världen. Namnet uv kommer från det latinska ordet “bubo bubo” och berguven är utspridd i hela Sverige, med undantag från de allra nordligaste delarna. Förr kunde man finna den så långt upp som i Karesuando, men det kan man tyvärr inte göra idag. Det som kännetecknar en berguv mest är tofsarna på öronen och dess brunspräckliga färg. En berguv kan bli hela 73 centimeter lång, väga uppemot hela 4 kilo och med vingarna utsträckta kan den bli hela 170 centimeter bred. Med tanke på detta är det inte jättekonstigt att berguven räknas till en av världens största ugglor.

Fåglar överlag kan bli mycket gamla och berguven är inget undantag. Den kan bli upp till hela 30 år gammal. I fångenskap har man till och med sett ugglor som blivit upp till 60 år gamla. Till föda äter berguven främst sorkar, harar, igelkottar och andra fåglar, men till kvällen äter de gärna en kråka. Berguven har ett så kallat “tvåstavigt” läte. På sen vinter, intill våren så kan man höra hanarna sjunga i skogen med deras tvåstaviga stämma. Om vädret tillåter så kan man höra det så långt som hela 4 kilometer bort. När hanarna ska locka på honor så kan man istället höra ett skrovligt och skällande läte. När uggleparet sedan har funnit varandra så lever de tillsammans resten av livet.

Lappugglan

Till Sveriges största ugglearter hör också den så kallade lappugglan och det skiljer inte jättemycket i storlek mellan berguven och lappugglan. Lappugglan kan bli upp till 69 centimeter hög, kan väga upp till 2 kilo och med vingarna utsträckta kan den bli upp till 160 centimeter bred. Med andra ord räknas denna uggla också till en av Sveriges största ugglearter, även om berguven är något större. Lappugglan lever främst i större delen av Norrland, framför allt i Västerbotten och Jämtland. På vintern kan den dock dra längre söderut i jakt på föda. Liksom de allra flesta ugglor är även lappugglan mest aktiv på natten, då den jagar föda. En lappuggla har mycket bra syn och hörsel. Den är duktig på att överraska sina byten då de näst intill flyger ljudlöst med sina mjuka vingfjädrar när de är ute på jakt. Lappugglan äter främst smågnagare och näbbmöss.

Lappuggla - gillar smågnagare och näbbmöss.

Denna rovfågel gör sig inte besväret att bygga egna bon, utan de övertar andras redan befintliga bon. Där lägger honan upp till 5 ägg, som hon ruvar på i 30 dagar innan äggen kläcks. Ungarna kan börja flyga redan vid 2 månaders ålder och är väldigt självständiga vid ung ålder. Under häckningstiden vaktar ugglan boet aggressivt och försvarar det mot inkräktare. Lappugglan är annars en mycket fredlig uggla och är sällan rädd för människor.

Slaguggla

En annan uggleart som också är väldigt stor är slagugglan. Slagugglan kan bli upp till 62 centimeter lång, väga upp till dryga kilot och har ett vingspann på upp till 134 centimeter. Honan är större än hanen. Slagugglans favoritföda är sorkar, framför allt vattensork och åkersork, men de kan också äta groddjur och näbbmöss. Slagugglan kan man hitta främst i Norrland och mer söderut mot Dalarna. Däremot kan man inte hitta den i de nordligaste delarna av Norrland och i fjällen. Till utseendet påminner slagugglan om en annan uggleart som kallas kattuggla, men skillnaden är att den är något ljusare än kattugglan, samt att den har gul näbb och mörka ögon. Slagugglan är en uggla som sällan lämnar sitt revir och på vintern kan man höra dess revirrop, snarlikt en hunds ståndskall. Det lätet kallas komiskt nog för “trollhunden”.

Passa även på att läsa inläggen om pirayor och hur man botar sin spindelfobi.

Fakta om Sengångare

Fakta om Sengångare

Sengångaren

Att se en sengångare för första gången är förbryllande. Det första som slår en är att däggdjuret ter sig både märkligt och långsamt, nästan som om att det vore inställt på slow motion. Så vill sengångaren också hellre befinna sig uppe i trädkronorna. En av anledningarna är att sengångaren är en växtätare som nästan uteslutande favoriserar de gröna och lockande bladen, från favoritträden, Cecropia. En annan anledningen är att sengångaren, precis som man kan tro, behöver en sömn som är värt sitt namn. Det lilla djuret sover nämligen riktigt gott uppe bland trädens grenar, och att slarva med skönhetssömnen är inte aktuellt. När sengångaren är skyddad bland bladverken rör den sig som en trädkung, (dock långsamt), i träden.

Tre korta

  • Tack vare sina väl tilltagna och krökta klor, kan sengångaren hänga timvis uppe i träden, och då gärna sovande med huvudet hängande ned.
  • Sengångarna har det så arrangerat, att de har både skafferi och sovplats på en och samma plats.
  • Sengångaren har den mindre smickrande benämning, håriga trögdjur.

Levnandssätt

Sengångaren som lever mitt i regnskogen bör vara förberedd när regnet kommer. Därför är det så fiffigt anordnat, att sengångares päls växer uppåt. Tack vare det så rinner regnvattnet av djuret, trots att sengångaren oftast hänger upp och ner. Sengångarens päls utgör också en skyddsmekanism, då den tjocka pälsen ger ett visst skydd, de gånger de ändå faller ner från träden.

En sengångare måste tidigt lära sig att marken inte är en bra plats för en sengångare. Trots det så måste de sköta sina toalettbesök nere på marken. Tack och lov så gör djurets långsamma ämnesomsättning, att sengångaren endast behöver gå ner från träden ungefär en gång i veckan för att bajsa och kissa. Efter avklarade behov så gör sig en sengångare, klokt i att snabbt, (nåja), klättra upp bland träden igen. En sengångare lever tryggast bland grenarna, och de gånger en sengångare överväger att förflytta sig, kanske för att hitta nya träd, så sker det om möjligt trädvägen. Onödiga besök på markplan är inte aktuella.

En sengångare måste tidigt lära sig att marken inte är en bra plats för en sengångare.

God simkunskap

Förutom vid toalettbesök, så sker också parning och ibland trädbyten, på marken. Vid behov av längre förflyttningar så använder sengångaren sin goda simkunskap, något som djuret behärskar med en hastighet, (läs långsamhet), som vi människor. Det är tur att det långsamma djuret har skapat en pakt med fjärilslarver, parasiter och gröna alger, som bildar ett slags naturligt kamouflage för sengångaren. Med tanke på att sengångardjuret inte kan springa ifrån tänkbara fiender, så gäller det att inte hålla sig synlig mer än högst nödvändigt. Kanske de kraftiga och långa klorna är anledningen, till att djuret alls vågar sig ner på marken.

För en varelse som lever i träden, är det viktigt att säkra grenarna. Därför anlitar sengångaren flitigt sitt utmärkta luktsinne. Med det kan djuret avgöra om en gren är murken, eller om den faktiskt är tillräckligt stark för hålla till sin skönhetssömn. Förutom luktsinnet, så är sengångarens övriga sinnen sämre rustade. Vare sig synen eller hörseln är något att skryta med. Inte heller tycks den lilla svansbiten göra någon nytta. I det lilla runda huvudet sitter ögonen glest placerade, och de extra nackkotorna i nacken medför att huvudet kan vridas nästan hela vägen runt. Kanske denna vidsträckta vy kan kompensera för sengångarens dåliga syn?

Levnad och fortplantning

Sengångarna delas upp i tvåtåiga och tretåiga och tretåiga sengångare. I stora drag påminner de om varandra, men exempelvis så äter de tvåtåiga ibland lite frukter eller ryggradslösa djur.

På många sätt kan sengångarna liknas vid reptiler eftersom de både har låg metabolism och är växelvarma. Sengångarens temperatur kan växla 10 grader upp eller ner, och likt ödlor kan de tillgodo sig de varma solstrålarna.

En sengångare föds efter en dräktighet på 6 till 12 månader. Vid födseln är djuret mycket litet och den nytillkomna börjar sina dagar med att klamra sig fast i moderns päls. Den lilla sengångaren dias under någon månad, innan kosten sedan inriktas på blad.

Sengångaren blir mellan 58-70 cm och väger omkring 4-9 kilo. De unga honorna blir könsmogna efter 3–4 år, medan hanarna blir det lite senare.

En sengångare lever ca 12 år i frihet.

Sengångaren blir mellan 58-70 cm och väger omkring 4-9 kilo.

Andra spännande djur att läsa om är förstås valrossen och murmeldjuret.